Glad?

Det är många som frågar mig om jag kan känna glädje i den här fruktansvärda situationen. Om det går att njuta av livet och se det positivt. Det är svårt att förklara hur man klarar av att leva i den här situationen, hur man klarar av att få besked om att man har obotlig cancer som 26 åring, att man kommer att dö tidigare än vad man tänkt. Meningen med livet för mig har alltid varit att skaffa familj, jag har aldrig känt ett sug efter att sticka ut och resa i flera månader eller uppleva andra sådana saker. Min önskan och längtan har alltid varit att skaffa barn, vara en familj och ge all den kärlek jag har till mitt/mina barn och man.
Jag känner mig arg för att jag har drabbats av det här, att jag ska behöva uppleva den här rädslan över att överge min familj för tidigt, min fina familj. Jag vill finnas för Stella när hon är 15 år och har killproblem, jag vill finnas där då, bli kallad idiot, vara den sämsta morsan i hela världen för att jag säger nej till något....bara jag får vara morsa då... Jag blir så arg och ledsen, samtidigt som jag faktiskt kan känna den där glädjen, glädjen över att jag faktiskt får vara med här och nu, att jag får må bra, att jag får pussa på min underbara dotter som jag älskar mest av allt, att jag får leva med min familj, min underbara man, min fantastiska man. Jag är tacksam, så otroligt tacksam. Den glädje som jag känner för det jag får uppleva, den glädjen kommer från hjärtat och en sån glädje kände jag aldrig innan jag blev sjuk.

Tack alla fina människor som finns i mitt liv! Tack också till er som läser bloggen och till er som lämnar fina kommentarer, dom värmer verkligen!